West

M1 nr:446

I våra kretsar betyder dessa siffror och bokstavskombinationer allt! Utanför våra kretsar, i den stora världen är det ingen som förstår eller vet. Därför kan jag skriva om denna upplevelse här och inte i min arbetsgivares nyhetsblad.
En M1 för mig är som en vålnad, jag vet att den finns och har sett den på bild men inte mer än så. Precis som Fantomen. Nu har jag kört denna vålnad! Något utöver det vanliga som troligtvis bara händer en gång i livet. Hur blev det så att det hände just mig?

Vi går för en kort stund tillbaka till efterspelet av Tjolöholm Classic -09. Styrelsen i West-sektionen kände då att det var dags för en förändring inför nästkommande utställning, då vi som märkesklubb skulle fira 25-årsjubileum. Hur firar vi en sådan födelsedag? Helt klart var att eftersom det bara händer en gång så ska det vara unikt och extraordinärt för våra medlemmar – och för andra som kommer förbi. Vi började med en önskelista på 25 lämpliga bilar. Det skulle vara stor spridning på E-koder och årsmodeller. Den första bilen som jag skrev ned på listan var just en M1. Ryktet hade gjort gällande att det fanns en sådan i länet, förövrigt den enda med svenska skyltar. Som bekant finns det en i Malmö som är registrerad i ett annat land.

Listan fylldes på med Z8, Alpina låga serier, M-bilar, klassiker mm. En hel del av bilarna visste vi fanns inom sektionen. Flera hade dessutom visats på Tjolöholm tidigare - men inte samtidigt. De svåraste nötterna att knäcka blev M1 (was sonst), Z8 och Alpina B12. Nu blev det ju så att vi raggade på Z8an redan under utställningen (se reportaget från Tjolöholm). Men en M1 och en B12 hur löser vi detta?
Det finns ett uttryck som heter att man inte skall gå över ån efter vatten så vi frågade runt bland medlemmarna och visst fanns det någon som visste någon som hade en B12 (se även här reportaget från Tjolöholm).
Då återstod att finna M1an - och övertala ägaren att vilja ställa ut sin bil på Tjolöholm. Nu ville det sig inte bättre än att den stod utställd hos en BMW återförsäljare (Auto7H) som West-sektionen har ett mycket bra samarbete med och genom bl.a. dessa förmedlades kontakten med ägaren. Vi hade en sektionsträff hos Auto7H där vi hade lagt in en frågetävling på programmet. Vinsten var hemlig till dess att tävlingen var avgjord men i korthet hade jag fått tillstånd av ägaren att låta vinnaren starta M1an. Även detta är en sådan sak jag inte kan dra utanför våra kretsar, folk fattar inte hur stort detta är. Det var många leenden som syntes bakom bilen när den startades. Den oroliga tongången - ihop med det råa ljudet - uppskattades av alla.

Nåväl eftersom ägaren Björn inte själv kunde medverka på Tjolöholm fick vi låna bilen - om vi hade en extremt försiktig och ansvarsfull chaufför. Vid det här laget kan ni ju räkna ut vem den personen var. Fast det skall tilläggas att Björn fick låna det finaste jag har i mitt garage (840/6) för att visa det ömsesidiga förtroendet som en sådan här transaktion har. Det kändes liksom inte rätt att lämna över nycklarna till bruksbilen (Saab 9-5 kombi) i byte.
I takt med att jag närmade mig Borås bekvämt sittande i min svarta sportstol i Nappaläder och njöt av en komfort skapad för att färdas över kontinenter med 22 grader på min Ac, växte min oro och jag började bli nervös. Allt hade ju känts så rätt innan och nu började jag tvivla, det var ju trots allt en hel del ansvar som följde med denna bil. Jag skulle först köra den hem till mig utan incidenter, sedan förvara den i mitt garage över natten utan incidenter, köra den till Tjolöholm utan incidenter, ställa ut den på Tjolöholm utan incidenter. Ja ni fattar! Allt ansvar för denna klenod låg i mina händer.
När jag svängde av motorvägen för att i en majestätisk elegans (840 ni vet) färdas genom Borås och berika andra trafikanter fram till vår mötesplats hade min puls höjts så jag fick ställa ner Ac´n till 18 grader för att inte svettas för mycket. Jag mötte Björn och förkunnade direkt att jag var just nervös inför detta samtidigt som jag framförde klubbens tacksamhet för denna möjlighet. Ambivalenta känslor i mängder. Vi små pratade lite på vägen till bilen och det visade sig att han även förutom M1an har en ypperlig smak för fina bilar nämligen E31 i dess olika former.
Han backade ut M1an och jag körde in min bil i garaget, det där ljudet som bilen ger ifrån sig på tongång är helt fantastiskt. Den fick stå en stund för att värma alla väskorna innan vi åkte eller rättare sagt innan jag fick köra tillbaka Björn dit som jag hade hämtat honom.
Jag är ca 186cm och det var inte utan trixande som jag kom in bakom ratten. Väl där slogs jag av det enkla kompromisslösa inredningen, inget direkt extra utan bara det nödvändigaste för färd framåt. Dock noterade jag att den var utrustad med elhissar och en Becker Mexico radio så lite flärd fanns det allt. Kopplingen var av och på typ och krävde lite tillvänjning och jag klarade mig utan kärringstopp. Jag släppte av Björn och började köra genom Borås för att leta mig tillbaka till motorvägen. Jag behöver knappast tillägga att jag extremt nervös för hur alla andra bilister körde också.
Efter några mil på motorvägen börjar jag få ont i ryggen och någon direkt behaglig körställning infinner sig inte. Då inser jag att jag sitter och spänner mig otroligt för att inte tala om hur hårt jag håller i ratten. Jag börjar slappna av och i takt med att blodet åter cirkulerar uti finger topparna inser jag att detta var nog en riktigt bra ide ändå. Det är klart att en sådan här bil skall visas upp.
Nu när det börjar kännas bra tar jag mig lite tid och ser mig omkring i kupén, måhända spartanskt men otroligt funktionellt. Stora tydliga reglage och varningslampor av olika slag som jag absolut ville skulle förbli släckta. Ljudnivån i bilen är helt och jag skulle utan problem kunna köra långt utan att få ont i öronen. Nu ligger jag i och för sig på gemytliga 120km/h. Men om jag jämför med min gamla M3E30 som hade ett Khölersystem så hade jag öronproppar i om jag skulle köra mer än tre mil. Den ligger stabilt på vägen och bjuder på en trygg färd hem men lämnar ingen oberörd. Folk vrider huvuden, pekar och ger tummen upp. Jag har aldrig känt mig så utvald tidigare.

Natten avlöpte utan bekymmer, men jag tog en rond utanför garaget vid midnatt i fall att. På vägen ner till Tjolöholm stannade jag för att fylla bensin i Sandsjöbacka och när jag körde ned på påfarten till motorvägen hissade jag ner fönster rutorna och lät varvräknaren klättra till 4500rpm innan jag växlade. Fy f-n vilken sång, helt underbart för att inte tala om hur snabbt den tar sig upp i hastighet. Chassiet är så bra och stabilt att farten bara märks på mätaren.
Om jag skall summera bilen utifrån mitt perspektiv så blir det som följer: en race/banbil som går att köra på gata men inte i statstrafik, inget man tar till Ica och storhandlar med, den njuts bäst på kurviga (helst då långa svepande kurvor) vägar. Inget för barn familjen och inget för semesterresan men det faktiskt ett generöst utrymme för bagage bakom motorn om man så vill. Så vad har man den till då? En M1 har man för att njuta av och njutningen består av att äga (unikt i sig), köra och förvalta detta motorhistoriska kulturarv.
Detta var det dyraste och mest unika som jag kört, numer en klar distansierad två på min lista är en Aston Martin Lagonda följt av en Ferrari Mondial.
Vad det värt all oro, våndor och nervositet? JA utan tvekan men det kändes skönt att lämna över nycklarna till Björn och därigenom också ansvaret. Vi tackar återigen för ditt förtroende Björn. För ni skall veta att även på Tjolöholm var vi alla som hökar när någon närmade sig bilen, att låta den stå obevakad fanns inte på kartan.

Daniel Lindgren - Klubbmästere West

Mantorp 2010 ur ett Westligare perspektiv

Man kan sammanfatta årets Springbreak med några få ord: Kallt och regnigt! eller Var är mina vadarstövlar? Men väljer vi att se förbi dessa småsaker och fokuserar på upptakten till årets BMW- säsong så var det roligt att få träffa er alla igen och även stifta en del nya bekantskaper. Det sociala umgänget är lika viktigt som våra bilar – och BMW Club Schweden är ett sätt att umgås!
Så här i efterhand – när lederna har börjat fungera och känseln i fingrarna har kommit tillbaka – kommer också en tanke på att Mantorp i mitt minne alltid har varit lite småkallt och blåsigt. Att det blev full pott denna gång var nog bara en tillfällighet.
Detta år till skillnad från tidigare hade vi i West-sektionen ett hedersuppdrag – förutom att ställa upp med funktionärer vid parkeringen så att medlemsbilarna parkerades efter serie (för ordning och reda ska det vara på en tyskbilsträff). Vi hade åtagit oss uppgiften att arrangera och utse vinnarna i Concors de Charm tävlingen. För er som inte har koll på vad som är vad inom utställningsbegreppen kommer ett tydliggörande:

Concours de Charm bedömer endast charm såsom patina, tidsenliga tillbehör och helhet. För oss i juryn så betyder det att det skall finnas något med bilen ger ett intryck som inte har med puts eller originalskick att göra.

Concours de Elegance handlar bara om puts, puts och puts. Många gånger är det denna trofé man som utställare vill ha eftersom den utser finaste bilen. Känner ni er sugna så är det bara att komma till Ring Knutstorp i augusti och ställa ut!

I planeringen inför Mantorp diskuterades ingående hur tävlingar av detta slag skall genomföras för att upplevas som så seriösa och rättvisa som möjligt. Med erfarenheter från den lyckade Concours de Elegance som genomfördes på Ring Knutstorp2009 bestämdes följande riktlinjer. Juryn skall bestå av dels arrangörer, dels tillfrågade medlemsprofiler. Härigenom förebyggs så långt möjligt jävssituationer, nepotism och annat negativt.
Juryn utsågs på årsmötet och tillfrågades några dagar senare. Jag passar på att tacka alla som ställde upp.
Vi samlades klockan 10 för att inleda granskning och bedömning. Sammanlagt var vi åtta personer som skulle bedöma bilarna. Hade det varit lika många bilar som förra året, vilket vi hade beredskap för, hade vi åtta bildat fyra grupper med uppdrag att bedöma två serier var. Grupperna skulle ha utsett tre bil-kandidater för varje serie som de sedan skulle ha fått argumentera för gentemot de övriga. Men eftersom alla vet hur regn kan få oss entusiaster att inte ta ut våra pärlor så blev det färre bilar än förra året. Karavanen från Stockholm innehöll förra året över 30 bilar, i år var det tre. Från Göteborg med upphämtning i Jönköping var vi tolv vill jag minnas och i år två, vilket betyder att vi har ett mycket bättre snitt än Stockholmarna

Vinnande bilar var utsedda runt 12:30 och ägarna till dessa informerades om att de skulle infinna sig i klubbtältet klockan 14:00 för att ta emot sin buckla. Överläggningarna var inte helt lätta. Det fanns oftast mer än en kandidat som vi skulle enas om. Totalt bedömdes elva klasser, men fanns det inte någon bil som gjorde intryck enligt de kriterier som skrivits ovan, utsågs ingen vinnare i klassen. Rätt skall vara rätt och att bara komma som enda bil i sin klass och tro att det på automatik innebär en buckla, blir inte seriöst. Bucklan betyder verkligen det den står för så två vinster fick packas ned igen.
Utöver detta bjöd Mantorp sin vana trogen på spännande racing, fina bilar och trevliga människor.

Daniel Lindgren - Klubbmästare West

BMW Club Schweden - Tackjärnsvägen 2 - 168 68 Bromma - Tel: 070-090 17 97